Jobb

I våras började jag fundera på varför jag inte mådde bra. Hemma började saker ordna sig men tanken på att återgå till mitt jobb gav mig ångest. Jag insåg att flera års trakasserier från en person låg bakom där jag blev utsatt för att jag var sjuk. Jag gick omvägar för att undvika personen och gick på tå för jag väntade på att personen skulle säga något nervärderande eller hitta på att jag gjort något jag inte gjort för att påstå jag misskötte mitt jobb. Konstiga saker som att boka möte tidigt kl 8 på min lediga dag efter jag gått hem på torsdagen och sedan skälla ut mig för att jag inte avbokat mötet hen bokat?! Trots jag då inte ens kunnat se det innan mötet var. Dylika saker. Krävde jag skulle anpassa mig efter dem som var friska och inte störa dem. Försökte på olika sätt fåhen förstå hen gjorde fel men hen var inte mottaglig för dylikt utan icke förändringar. Efter en sådan behandling och må dåligt av jobbklimatet med en kropp som hade hög smärta behöver diskriminering hanteras och bearbetas och behöver en chef som vågar prata om det. Facket var delvis rädda för personen och hjälpte inte till och jag fick ta tag i saker själv. När jag nu skulle börja jobba efter denna sjukskrivning insåg jag att jag inte kan arbeta på samma plats och behöva stå ut med de gamla demonerna. Denna insikt ledde till att jag i april ansökte till att läsa kompletterande utbildning för att bli lärare. Jag blev övertalad av en vän att försöka söka jobb i skolan och testa jobba samtidigt som jag läste. Tex jobba som assistent eller springvik tänkte ja. Se om jag gillade och passade som lärare eller om jag ska jobba som något annat där jag kan hjälpa barn med speciella behov som jag brinner för. Det är svårt veta om lärare passar mig innan jag testat. Jag har aldrig provat men visste jag vill jobba med barn som jag saknat i mitt jobb som dataingenjör. Något som distraherar tankarna från smärtan och något jag har själ och hjärta i. Jag gillar teknik men mitt jobb var betydligt roligare för 15 år sedan-det har blivit tråkigare och sämre arbetsklimat för varje år. Hjälper inte ha person på jobbet som diskriminerar och mobbat heller-att jag inte tagit tag i det är pga att jag inte trodde jag skulle drabbas och jag trodde jag skulle kunna resonera med en person som gör så men insett vissa är för egocentriska och förstår nog inte sitt egna elaka beteende. De tycker de är bra och gör allt bäst och inte mottagliga för dialog. När jag tog beslutet att testa något annat lyftes en enorm börda från mina axlar och jag var överväldigad över hur stark känslan var av lättnad och hade blundat för vad jag kände för jag ville så gärna att det skulle lösa sig. Ville inte ge upp som det kändes då. Uppenbarligen förgiftade det mig in i själen.

Jag skrev CV och personligt brev och hade en vän som stöttade och hjälpte till. Otroligt värdefullt. Tänkte det var bra att våga söka jobb, inte gjort på 20 år, och knyta kontakter inför framtiden. Sökte ett par jag omöjligt kunde få-för att testa och då kändes det inte riskfyllt-jag visste det skulle säga nej men jag fick testa känslan…Sökte 2 till och ett par dagar senare ringde en rektor frågade om jag Ville komma och prata lite. Höll på att svimma. Jag hade skrivit mkt om mitt engagemang kring NPF, neuro psykiatriska funktionshinder som adhd, autism, dyslexi mm, och tror det var därför jag fick komma på intervju. Jag åkte dit o såg som övning att söka jobb och knyta kontakter. Dagen innan midsommar. Efter det mötet erbjöds vägen tjänst och då var tanken Jag skulle jobba 50%. Jag var i chock och var ärlig med situationen att jag skulle läsa till hösten. Det slutade med att jag fick 80% vik ett år och då som mentor i en åk 5….Varit en omtumlande sommar och att slänga sig in i något totalt okänt som jag inte kan något om. Inte färdigutbildad men mentor i en klass och ändå var det längesedan jag kände mig så glad inför något. Vetskapen om att det kommer bli kaos tänkte jag att det löser sig…Vila stod på schemat och tog tjänstledigt ett halvår då jag inte vet hur uppdraget kommer gå och om jag gillar det. Blev inte mkt vila Denna sommar men gjorde många roliga saker med familjen och läste mkt om läraryrket. Varit upp och ner och 12e aug började jag, nervös och illamående. Jobbat alldeles för mkt och från morgon till midnatt där tankar kring barnen virvlar runt jämnt. Jag hade aldrig stått inför en klass i måndags och nu en vecka senare känns det ändå som jag lärt känna barnen lite, distraktion och spring har hållit tankar borta från kroppen och jag har genomfört några lektioner med stor möda. Det är roligt och natten till torsdags kände jag för att sluta men så hörde jag en del snälla saker barnen sagt på min lediga dag och då kändes det värt allt jobb igen…Kommer bli berg o dalbana och nästa vecka börjar studierna också. Lär inte hinna på heltid men får göra så gott jag kan. Utbildning jag går nu ger behörighet till gymnasiet för teknik och lägger jag till lite även för matte. Blir en resa och bara jag får mentor på jobbet som jag blivit lovad ska det nog bli lite enklare för denna vecka var det kaos. Och jag hann inte umgås med familjen. Inte bra. Men yrket är speciellt och består mycket av det jag gjort hemma med barnen mot skolan i många år fast jag kan möta barnen där de är och deras behov som lärare så de slipper bränna ut sig och det är därför jag valde att testa läraryrket. Att jag inte är utbildad vet alla och jag har massor att lära men nu valde de att anställa mig ändå och jag sagt vad jag då inte kan än. Tålamod och lär bli ett år jag lär mig galet mkt och lär pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag vågade göra detta och känns skönt och är allt lite stolt över mig själv. På fredagen ramlar jag ihop och behöver vila kroppen som jag inte har tid att tänka på på veckorna. Samtidigt går jag runt mkt på dagarna vilket passar min kropp bra. Får la se hur detta äventyr slutar men nu är jag mitt i det och om ett år vet jag mer.

Hade någon sagt för några år sedan när allt kändes hopplöst att jag skulle göra detta hade jag skrattat och sagt jag inte kommer bli så bra. Men nu är det såhär och jag har klarat 2 veckor. Får se hur det går men Jan bara göra mitt bästa. Med lite flit har jag snart även lärarexamen och som lärare och ingenjör har jag iaf möjligheter till arbetsmarknaden framöver.

Det jag måste jobba med är balans för det går inte jobba 65-70h på en 80% tjänst. Då brakar jag ihop till novemberlovet och är inte okej. Så det måste ändras för att jag ska orka och familjen ska orka.

Nu fixa lite hemma. Hoppas ni haft en bra sommar och njut av vädret och samla energi inför mörka höstdagar❤

Kram Fru/Fröken 😉 P